Borrbys historia
Här samlar vi in historia och historier om Borrby. Bidra gärna med din historia, maila den till oss så lägger vi ut den här.
Släkter vävs in i släkter
Karl Persson, bördig från Slättåkra och tidigare mackägare i byn, har mycket kunskap om Borrbys gamla släkter och hur de har gift in sig i varandra. Exemplet har sin början på Sandby 2.
Där levde för längesedan …
Barn och ingifta samlade i barndomshemmet på 1890-talet.
Måns (5) köper Timåkra. Här föds hans och hustrun Elses (10) son, Borrbys kände skald, Theodor (2). Måns säljer Timåkra. Theodors håg står inte till lantbruket.
Elna (13) bosätter sig med Anders Månsson (8) på Sandby 23. Två av barnen är Malte (1) och Anna Debora (3). Maltes son Kalle Månsson äger senare både Sandby 2 och 23. Anna Debora blir husmor på Backen när hon gifter sig med Per Jönsson; Karl P:s mormor och morfar.
Ingeborg (12) gifter sig med riksdagsman Esbjörn Persson (9). Deras son Per (7), sonsonen Olle och sonsonsonen Ingemar har alla brukat Borrby 57.
Hanna (11) och Alfred Ehrnberg (4) blir man och hustru. Sonen Gösta (14) förknippar vi med fabriken Ehrnbergs läder i Simrishamn.
Pehr (6) brukar föräldragården och förblir ogift.
Hans hushållerska, Eljena Svensson kommer från granngården Sandby 12.
Pehr är den som bjuder till hennes begravning.
”Anmodas att med er närvaro hedra min avlidna husföreståndarinna Eljena Svenssons begravningsakt i Borrby gravkapell, söndagen den 15 november 1925 kl 2 e m. Samling å Borrby hotell kl 12 middag.”
Alla gårdar, såväl i Sandby som i andra byar, äger en bit av all mark. Det betyder att gårdarna har ”strandtomt”.
Sandby 2 hade ett sommarhus, kallat ”Tuvan”.
Källa: Karl Persson
Lisbet Helmersson
Borrby Byalag
Borrby IF:s pojklag 1964
Från vänster
Stående: John ”Box” Nilsson, Ole Madsen, Hans Grankvist, Per Dahlman, Ingmar Olsson, Olle Mårtensson och Claes Persson.
På huk: Leif ”Valter” Nilsson, Åke Malmborg, Karl-Gustav Andersson, Einar Dahlman och Lars-Åke Persson.
Källa: fotot kommer från Lars Averfalk. Fotograf JIEN.
Lisbet Helmersson
Borrby Byalag
Ungdomslandskamp Finland-Sverige 1960 i Borrby
Och så annonseras det …
MEN nu återstår frågan VEM VANN?
Lisbet Helmersson
Borrby Byalag
En tur i backarna
Vagn från Borrby kungsgård. På kuskbocken sitter, från vä, Erik Erlandsson och Lasse Helgesson, boende på kungsgården. Baktill har vi, även från vä, Marianne Persson (Valter Perssons dotter från Hammenhög) och Gertrud ”Lillan” Helgesson också från kungsgården.
Fotot är taget i 1946 i Borrby backar, vid nuvarande ridskolan. Fotograf okänd.
Källa: Erik Erlandsson och Lars Averfalk.
Lisbet Helmersson
Borrby Byalag
”Skymning vid prästakärret”
Kaj Westergren och jag i berättartagen i prästgårdens trädgård, en fin junikväll.
Fotograf Carita Gunnarsson.
Byalaget är medlem i Österlen berättar, en förening som värnar om det muntliga berättandet. Vi deltog i årets berättardagar med skrönor och sägner under rubriken ”Skymning vid prästakärret”. De flesta är hämtade från
Folklivsarkivet i Lund, berättade av borrbybor för länge sedan. En av de mest flitiga berättarna var Kerstin Björklund (1873-1963). Hennes far var ringare i Borrby kyrka. Många av hennes berättelser har ursprung i vad ”di gamle”talade om. Kerstin gifte sig och flyttade från byn, men återvände när hon blev änka 1928.
Här återges en av hennes berättelser, en förskräcklig historia om de dödas julotta.
”En kvinna från Borrby skulle gå i julotta. Ingen klocka hade hon. Kvinnan vaknade vid 12-tiden på natten och trodde det var dags att gå iväg. När hon kom till kyrkan lyste det från fönsterna och hon gick in. Framme vid altaret stod prästen, kyrkan var full med folk och hon kände igen alla. Där satt hennes gudmor, som sa: ”hade du inte varit min guddotter hade jag bitit näsan av dig, men släng din vadmalskjol över huvudet och spring ut”. Kvinnan, rysande av rädsla, skrek: ”Harre Jesus had e ditta?” Allt ljus slocknade med ens och kvinnan knuffades ut. Hon fick av sig kjolen och sprang för allt vad hon var värd. Hon hade bevittnat de dödas julotta! Dagen efter gick hon tillbaka för att leta efter kjolen. Till sin fasa såg hon att på varje grav låg en bit av den. Så sönderriven hade hon blivit om hon stannat kvar!”
Lisbet Helmersson
Borrby Byalag
HE Håkanssons affär i Borrby
Harry Håkansson öppnar 1924 en speceriaffär med allt som behövs för livets nödtorft.
Svärdottern Wally Håkansson har letat i minnet, bifogat foton och tidningsurklipp, så att historien om H E Håkanssons affär kan berättas. Annonserna kommer från Lars Averfalk.
Harry Ernfrid Håkansson (1895-1972) är en skepparson från Skillinge. Han slår in på handelsbanan, tar en sväng om Önnestad och kommer 1924 till Borrby för att etablera sig som handlare på Köpmangatan 22 (idag Blå kossan). 1931 gifter han sig med Ellen (1899-1994) från Vallby. Deras enda barn är sonen Henry Einar (1937-2008). Han, i sin tur, gifter sig 1962 med Wally (f 1942), bördig från Ängelholm. Två döttrar föds, Carina (f 1965) och Monika (f 1970).
Fastighetens östra del är till en början bostad, men görs om till kontor, när Harry och Ellen 1928 utvidgar genom att bygga på en andra våning, som blir bostad. I automaten bredvid ingången kan man köpa godis. Wally minns att den sväljer 25-, 50-öringar och enkronor. Man får inte mycket för en 25- öring. Den räcker till en tablettask, som Tutti Frutti. Automaten försvinner i början av 1970-talet när huset målas om.
Lägg märke till räcket där hästen binds, när kunden kommer med häst och vagn.
Annons inför julkommersen 1932.
Annons 1949.
”Hägglöv i London”, kanske syftar på en av dåtidens kändisar, nämligen Gunnar Hägglöf, som var en svensk politiker och diplomat. Han blir Sveriges förste FN-ambassadör och 1948-1967 är han ambassadör i London.
Wally och Henry i sin affär.
Att ta över affären i början av 1960-talet är för Henry och Wally ett naturligt val. Henry, Wally och döttrarna bor i Hejdan på Boställsgatan. 1972 när Harry avlider, byter familjen bostad med Ellen och lägenheten ovanpå affären behöver nu anpassas till en barnfamilj. Vinden görs om till rum och på så sätt får huset tre plan och en ny köksinredning kommer också på plats.
Wally minns sin och Henrys tid vid rodret. All betjäning sker över disk. I lokalen finns hyllor för specerier, glas, porslin, nål, tråd och något enstaka redskap som t ex en hacka. Harrys försäljning av tyger upphör.
Mjölk och grädde säljs till att börja med på flaska, innan tetrapacken gör sin entré. Mjöl, socker och andra torra varor säljs paketerat, som idag. Potatis, grönsaker och frukt säljs i lösvikt. På lagret bakom affären förvaras fotogen i en tank. Fotogenet används till spisar för uppvärmning, innan värmeledning blir allmän. Den fylls på kundernas medhavda kannor på 5 eller 10 liter. Fotogenförsäljningen upphör i slutet av 1960-talet.
Salt sill säljs i lösvikt. Det är Fladen- och Islandssill. Islandssillen är både större och fetare. Fladensillen fångas vid Fladengrundet, söder om Shetlandsöarna, mellan Norge och Skottland. (Källa: Wikipedia). Sillen levereras i plåttunnor om 10 kg och förvaras i källaren. Salt sill har en intensiv lukt, som är svår att tvätta bort. De tomma tunnorna rengörs noga och hämtas med häst och vagn av skrothandlare Gottfrid Haag, som bor i Bleckslagaregatan.
Till jul tillhandahålls lutfisk, både torkad och blötlagd. Fisken blötläggs i en stor balja i källaren. Den sysslan sköter Henrys mor Ellen, som är behjälplig även med annat.
Kaffe kommer i 10-kg säckar. Allt kaffe under alla år mals på kaffekvarn i affären. Kunden kan välja mängd och mellan fin- eller grovmalet.
Annons för ”Kungsblandning” 1966.
Det är en färdig kaffeblandning, som inhandlas från grossisten ”Skånskans kaffe”.
Affären håller öppet vardagar mellan 8.30 – 18.00 och lördag fram till 12.00. Alla varor kommer från grossister, bl a ICA och levereras till affären. Kunderna betalar kontant eller med bok, där betalningen regleras en gång/månad.
Vid årets slut räknas kvitton. Det är dags för den årliga återbäringen på 2-3 % av totalsumman kunden handlat för under året som gått. Denna hantering upphör i början av 1970-talet.
Papperspåsar med reklam används till kaffe, potatis, frukt etc.
Så kan en vardagsvara bli konst!
Affären på 1980-talet.
En epok går i graven 1997.
Österlenmagasinet skriver: En 72-årig köpmansepok går nu i graven i Borrby.
”I inte mindre än 46 jular har Henry Håkansson stått bakom disken och betjänat sin kundkrets i Borrby. 34 av dessa jular som egen företagare … men nu är det slut, efter årets julhandel stänger Wally och Henry Håkansson för gott. Det kändes inte bra när vi tog detta beslut, säger köpman Henry Håkansson. Men det var ett nödvändigt beslut. Att jobba ett helt år bara för att det skall gå runt, det är inget vidare upplyftande. I H-E Håkanssons affär har alltid funnits en trogen kundkrets. Många har handlat i affären i hela sitt liv, det finns någon som var med när affären öppnades. Det var 1924 som Henrys fader Harry Håkansson öppnade affären i den stora tvåvåningsvillan mitt i samhället. På den tiden fanns det 12 affärer som sålde specerier. När familjen Håkansson nu stänger finns det en butik kvar. 1962 tog Henry Håkansson över affären efter sina föräldrar. Då hade han jobbat i affären stadigt sedan 1950. Så för honom är det faktiskt den 46:e julhandeln han deltar i.”
Speceriaffären med betjäning över disk är den sista i sitt slag i Borrby, när Wally och Henry stänger 1997. Kvar i byn finns Klockarebodens supermarket.
Wally summerar att det var en rolig tid, men: ”Man var aldrig fri!”.
Lisbet Helmersson
Borrby Byalag
Efterlysning!
Birgitta Sethsdotter-Andersson har bidragit med två foton. Kända är Birgittas far fiskhandlare Seth Svensson
med cigarett i munnen och till vänster om honom Ivar Persson, Sandby.
Vika är de andra och vad bygger de?
Vilka är dessa herrar?
Lisbet Helmersson
Borrby Byalag
En skomakarhistoria
Fotograf och författare är Hans Bramer, en borrbybo i förskingringen, son till Hilding och Greta Bramer.
I ännu en gömma som min far (Hilding Bramer) samlat på sig hittades en gammal hufvudbok från
slutet av 1800-talet. Det visade sig att den tillhört en skomakare Lars Sandberg från Borrby.
Denne Lars var min fars morfar eller min farmors far! Han var född 1849, gift med Mätta, 2 barn
Malin (min farmor) och Maritz.
Det första jobbet han skrivit ner var 15 januari 1886, Hanna, ett par kjengor lagade 17 öre!! De höll nog inte så bra, för den 3 mars fick samma Hanna kjengorna sulade och klackade för 1,25 kronor. Ett annat jobb det året var att han lagade en grimma för 10 öre.
Längst bak i boken låg instoppat en del papper, en Hushållsförteckning för reglering av brödsädestilldelning
från första världskriget, några el-räkningar från Hjälmsjö Kraftstation från början av 1900-talet. Den el-räkningen på 20 kronor för en årsförbrukning hade man gärna velat haft idag. Räkningen skulle betalas till V Siwerts i Borrby, som tydligen var ombud för Hemsjö Kraftaktiebolag.
Lisbet Helmersson
Borrby Byalag
Borrbybygdens kulturarv II
Karl XII år 1706, målad av Johan David Schwarz.
Välkommen åter
Karl XII fortsätter kriga tills en kula i Halden ändar hans liv 1718. Hastigt blir hans syster Ulrika Eleonora regent. Hon abdikerar till förmån för sin gemål Fredrik, med ordningsnummer I. Han avlöses 1751 av en tysk prins, Adolf Fredrik. Stormaktstiden får sitt slut och det kungliga enväldet upphävs. De politiska partierna börjar se dagens ljus. Kungadömet kvarstår, men regenten har nästan ingen makt alls. Adolf Fredrik blir i sin tur blir far till Gustav III.
Som ett exempel från Sveriges stormaktstid bjuder Bengt Olsson på följande historia: ”15 Januarij 1735 Blef en Skips gosse begrafwen, som blef drunknadt för Sanhamaren, hwilken haft sitt hemwist uti Wissmar.” Sandhammaren är en beryktad skeppskyrkogård, där många förlisningar skett. Orsaken är den lätta sanden som bygger upp bankar, vilka rullar och lätt flyttar sig vid storm. Staden Wismar är en svensk besittning vid den tyska Östersjökusten åren 1632-1903. Staden pantsätts 1803 på hundra år som säkerhet för ett lån, vilket inslöses 1903 av hertigen Mecklenburg-Schwerin. Ännu idag firas hertigens intåg i Wismar med en ”Schwedenfest”.
Livet i Borrby socken illustreras utifrån fyra kartor; Borrby år 1706, Sandby år 1796, Blästorp år 1818 och Tullstorp år 1836. Att bruka jorden och att hålla boskap sysselsätter i stort sett alla, men här finns också hantverkare, som smeder. Livet i byarna bjuder inte på så många undantag. Det som gäller för en gäller i stort sett för alla.
Borrby 1706
M h a August Mattssons anteckningar har byåran markerats med blått och ”gadorna” med gult.
Livsnerven är byåran (bäcken). Gert Andersson minns dess lopp på 1950-talet: ”Norrifrån flyter den förbi kyrkan, in under kyrkobron (Hörupsvägen) vid gamla brandstationen, gör en högersväng och passerar bakom bostadshuset till Westbergs smedja, porlar förbi smedjan och tar sig vidare till vanningen (Färgaregatan). Smyger sig därefter längs häcken vid Lunden (Dammgatan 3), in bakom Färgaregatan 5, passerar gamla Otto-Verken (Färgaregatan 7) bort mot ”gubben Grens” hus (Vagnmakaregatan), under järnvägsspåren, förbi parkeringen vid Timmergatan och ut i svängen där Timmergatan byter namn till Majorsgatan, vidare till Borrby tuvor och så mot Löderup. 1957 läggs bäcken i rör från kyrkobron och vidare ut.”
Kyrkan, byggd på 1100-talet, ligger precis norr om den nuvarande och utvidgas efterhand som befolkningen växer. Mycket har skrivits på sociala medier om Borrby gamla kyrka och här kommer ytterligare ett inlägg: ”Borrby kyrka … bestod av ett rektangulärt långhus, som vid östra ändan hade ett kvadratiskt kor med absid och i väster avslutades ett tvärställt, rektangulärt torn, som åt väster visar en kraftig och bred och imponerande fasad men åt norr och söder en smäckrare och lättare resning … I Borrby hade koret vid 1300-talets mitt visat sig för trångt för gudstjänstens behov; man hade rivit absiden och förlängt koret med en något smalare, kvadratisk utbyggnad, som i anslutning till det gamla, då sedan länge omoderna kyrkobyggnadsskicket fick en ny absid. Under medeltidens senare del tillbyggdes också det på bilden synliga vapenhuset utanför kyrkans huvudingång på långhusets södra sida och ett likadant mitt emot i norr… Det mäktigaste inslaget i kyrkans exteriör är emellertid de kolossala strävpelarna kring tornet. Tornets grundvalar har sannolikt varit för svaga; det har uppstått sprickor och sättningar och för att stödja murarna har man byggt dessa väldiga kompakta murmassor. Deras monumentala verkan är alldeles ofrivillig … och tekniskt sett är de tunga stöden allt annat än ändamålsenliga; med sin oerhörda vikt måste de ha gjort tornets grund ännu mindre hållfast. Men för ögat förtas all deras klumpighet av konturens livfullt uppstigande rytm … Den gamla kyrkans massiva men rytmiskt levande pyramidkontur måste ha varit ett märkvärdigt starkt och dominerande inslag i traktens landskapsbild…”.
Bredvid kyrkan (gul prick) ligger prästgården med nr 42 (församlingshemmets plats) och klockaregården med nr 41 (lekplatsen).
Den norra ”gadan” (ung Köpmangatan) och den södra (ung Bygatan) flyter samman vid kyrkan, i korsoren (torget), en stensättning där ”gadorna” korsas.
August Mattsson berättar att alla gårdar ligger längs ”gadorna” och är numrerade i ordningsföljd.
Norra ”gadan” går österut från kyrkan och delar sig så småningom mot Tullstorp, Hammenhög och Ö Hoby (nuvarande väg till Hammenhög kom till först i ”modern” tid). Från vägkorset går en mindre gata söderut och förbinder några ”gadehus” med gårdarna 57 och 58.
Västerut går norra ”gadan” mot Hörup. Här ligger än idag nr 33, kallad Backen (Hörupsvägen 6).
Öster om prästgården går vägen till Blästorp och söderut går en gata mot Sandby.
Södra ”gadan” går österut till nr 1, som ligger kvar på sin ursprungsplats (Bygatan 1). Härifrån och norrut är en förbindelse (troligen en bit av nuvarande Idrottsgatan) till gårdarna 59, 60 och 61.
”Gadehus” kallas i Skåne, Blekinge och Halland äldre hus som är byggda längs en bygata. Husen är till för daglönare, ryttare (som fullgjorde bondens rusttjänst), ”fähörar” etc. Husmannen äger själva husbygget, men har ofta bara nyttjanderätt till tomten.
Marken är uppdelad, så att varje gård har en del av varje område (förutom den mark, som är markerad med A och ligger i direkt anslutning själva gården). Tegarna är smala och svåra att bruka. Sven Dahl skriver att man inhägnar åker och äng för att skydda dem mot boskapen som betar på utmarkerna. En av Borrbys utmarker är Tuvorna, som man delar med andra byar. Hit går en stängslad fädrift (en ”gata” där boskapen drivs ut till betet) från byn och ut.
Sven fortsätter: ”Det gällde då att arrangera hägnaderna så, att boskapen kunde passera från gården ut på betesmarken utan risk för att inägorna (åker och äng) skulle skadas”. På ”Borrby bys gategrund”, som syns i mitten av kartan, betar byns småkreatur. För att hindra dem att ta sig ut på åkrarna går en jordvall mellan gategrund och åkrar.
Byns odlingsmark är indelad i fyra vångar, södra, östra, västra och Kovången.
Växtföljden är treårig. I den ena vången odlas vårsäd (korn och havre), i den andra höstsäd (råg) och den tredje ligger för fäfot och fungerar som betesmark. Det kallas ”vångavänning”. Även bovete är en vanlig gröda. Kovången, som sträcker sig ner mot Borrby strand är undantagen från ”vångavänningen”
p g a sämre jord.
August Mattsson berättar vidare att byårans vatten även nyttjas till att mala säd. Det finns tre skvaltkvarnar (vattenkvarnar). En ligger norr om prästgården, en på nr 23 (Lundsgård, norr om byn) och en närmare Borrby gård. De maler höst och vår. Det finns också en stubbamölla (väderkvarn), som ligger på en upphöjning ytterst västerut.
Längst ner i kartans vänstra hörn ligger Borrby gård. Fädriften följer bäcken, förbi Borrby gård och ut till betes-marken. Matilda Dahlquist skriver att ”Mölledammen på allmänningen i Borrbys västra del är en föregångare till den sk vanningen, där djuren kunde dricka av bäckens vatten.” Gräsplanen efter huset (rivet sedan länge) var en gång vanningen. Kerstin Björklund visar på en egenhändigt ritad karta över Borrby allmänning att dammen också fungerar som tvättplats. (Karta:gåva Karl Persson).
Den skånska gården
Harald Olsson skriver att längorna ligger runt en fyrkantig gårdsplan till största delen stensatt med kullerstenar. Där finns plats för ”hesen”, säd som ligger i väntan på att bli tröskad. Några namn kanske tarvar en förklaring. I kistehuset förvaras ”förmögenheten” d v s de av kvinnorna vävda bonaderna, kuddarna etc. Stuan är rummet där man äter och sover. Bakugnen finns bredvid stuan. Middingen (gödselhögen) ligger ut till ”gadan” och på motsatta sidan finns en egen grönsaksodling ofta kallad ”kålhave”.
Stersed är ett rum med inmurad gryta, använd bl a till tvätt. Logulled är oumbärligt för tröskning med slaga. August Mattsson minns, från slutet av 1800-talet, att tröskningen pågår under höst och vinter fram till februari året därpå. Säden får därefter torka på boningslängans loft.
Väl mött nästa gång!
Då handlar det om Borrbys byaordning och bomärkesstav.
Källor:
August Mattsson. ”Kommentar av karta över Borrby socken, Järrestads härad 1706”.
Dombok Järrestads häradsrätt 1747-1752, Arkiv Digital.
Folklivsarkivet Lund.
Gert Andersson. Minnen från hans ”hemtrakter” i Borrby på 1950-talet. Borrbyarkivet.
Harald Olsson. ”Byggnadskonstruktion, gårdsform och gårdstyp i Borrby socken” ur ”En socken berättar”.
Harry Malmberg. ”En socken berättar” sammanställd 1945.
Kyrkbok för Borrby 1735.
Lantmäteriet. Karta över Borrby 1706.
Matilda Dahlquist. ”Borrby, kartstudie och bebyggelseinventering” 1999.
Sven Dahl. ”Borrby och socknens historiska geografi” ur En socken berättar”.
Wikipedia.
Lisbet Helmersson
Borrby Byalag