Borrbys historia

Här samlar vi in historia och historier om Borrby. Bidra gärna med din historia, maila den till oss så lägger vi ut den här.

Tunnbindarna i Borrby


En intressant historia talar för själv. Foto och text Hans Bramer.


Hans berättar: jag, Hans Bramer född 1943, tillbringade mina femton första år i Borrby på Bagaregatan 21. Mitt intresset för Borrbys historia är stort. Jag ska nu återge två intervjuer. Den första gjordes med min farfar Hans Bramer (1879-1956). Den andra gjordes med min far Hilding Bramer (1912-2006).

Intervju med Hans Bramer (1879-1956) publicerad i YA mars 1950.
Tunnbinderiet, ett yrke på väg att försvinna!
Ingen lär mera yrket från begynnelsen och de enda som numera i större utsträckning anlitar tunnbindaren, är mejerierna för sina drittlar. Det kan alltså vara av intresse att titta på de få utövare som ännu finns. Ett besök gjordes hos tunnbindarmästare Hans Bramer i Borrby. Något utdöende yrke kunde man inte spåra hos honom. Tillverkningen var i full gång. Vid vars ett fönster stod herr Bramer och hans son och trollade samman runmärkta smördrittlar med en fermitet, som var förbluffande. Det var nästan med en kraftansträngning herrarna lyckades stoppa upp arbetstakten för en liten pratstund. Visst har vi att göra, säger gamle mäster, men karaktären av tunnbinderi finns snart inte längre över en sådan här verkstad. Monteringsverkstad borde det snarare heta. Inte ens försäljningsmässigt kan vi numera konkurrera med varandra, ty allt material till drittlarna anskaffas och utlämnas av mejeriförbundet. Det är endast sammanfogningen som vi har betalt för per drittel räknat. Stav, band och bottnar är slutgiltigt utformade i förväg på fabrik. Vi är alltså snarare löntagare, som på ackord utför ett arbetsmoment för ett storföretag. Det rena hantverket med hantverksmässig tillverkning av produkten är snart en saga all, men sådan utveckling tillhör tidens gång…
Och liksom i fänrik Ståls sägner återgår mästers tanke till flydda tider, som visst inte alltid var så skonsamma mot den i hantverket sysselsatte, men som dock gav något väsentligt, yrkesstoltheten. Så låter vi mäster berätta.

Billig arbetskraft.
När jag kom i lära, fick jag mest passa upp de första åren, det brukades så på den tiden och arbetskraften var billig. Någon gång fick jag följa med i skogen för att hämta kubb, som sedan skulle klyvas till stav, som sedan blev t ex. drittlar. Smördrittlarna ställdes vissa fordringar på, då som nu, de får inte ge ifrån sig någon smak och är därför av bokträ och det är så kittsligt att en gång använd kan en smördrittel icke på nytt användas för samma ändamål. Materialet hämtades alltså i de stora skogarna, som tillhörde godsen, och hela vintrarna flyttade stavhuggarna från plats till plats i skogen och klöv boke. Men det gjordes även annat på den tiden, ja frågan är, om inte drickaankare var den stora schlagern. Bryggerierna distribuerade sitt dricka i tio-femton liters kar eller som det hette ankare, och dessa fick ganska ofta repareras eller ersättas. Ett hundratal sådana kar av ekträ var förbrukningen per år vid ett medelstort bryggeri. Sedan hade vi baljorna, som gjordes av furuträ. De stora vattentunnorna var också en god artikel. Det var ganska vanligt att mäster körde till marknaderna med ett stort lass av sina alster. På sådana resor har jag varit med som läropåg. Man fick passa hästarna, men också sälja. Där var baljor och salte-kar, hushållskärnor och spannar, de senare vackert grönmålade med svarta band och kommersen gick alltid bra. Nyttosakerna var det egentliga, en marknadsbesökare tänkte på då för tiden. Jag kom i lära i Sjöbo, så vi bodde granne med marknadsplatsen. Den sidan av kunskapen är mig alltså inte främmande.

Djupast i minnet 
…. sitter dock förhållandena på verkstaden. Utom mäster brukade det finnas tre läropojkar och två gesäller. Arbetstiden var lång och krävande men man kunde givetvis inte hålla våra dagars uppdrivna arbetstakt. Klockan sex var mäster i verkstaden med alla sina underställda och arbetet i full gång. Arbetsdagen varade till klockan åtta, på kvällen. Några egentliga raster vankades det inte. Vid middagstid, då man fått sig till livs, kunde det inträffa en liten paus på fem eller tio minuter, men så kom mäster farande och satte igång. Han försvann snart in i kakelugnsbänken, så en timme gick arbetet trögt. En gesäll med biträde av läropojken gjorde 30, högst 35 drittlar men så skulle han arbeta upp träet och utföra alla arbetsmomenten, ja t.o.m. ibland skära vidjorna till banden. Redan på min tid som gesäll började fabrikerna tillverka stav. Jag arbetade några år vid Åstorpsfabriken, där man framställde ovala kärl för margarin, stavstämpeln var ”Pellegrin” och mycket annat. Den fabrikationen är ju helt ur marknaden och margarinet förpackas nu i lådor. Materialet för smördrittlarna började man på slutet av nittiotalet att framställa vid Klostersågen. Det var inte annat än halvfabrikat, ty kröningen (skåran för bottnarna) och skråddningen (förtunningen på staven ovanför bottnen) fick tunnbindaren utföra själv. Andra kärl gjordes då som nu helt hantverksmässigt. På den tiden vi gjorde dritteln själva helt igenom kostade den 40 öre, en siffra som talar om, hur allt är annorlunda nu. Nu har jag varit i Borrby sedan 1913 på hösten, då gjorde jag mäskekar och kaggar i stor utsträckning och drömde väl inte om, att sluta som ”drittelmontör”. Men minnena kan ingen utveckling ta ifrån mig. Den glada gesälltiden berättade jag just idag om för Hilding, min son. Det var bl.a. en för den tiden typisk episod. Vi voro fyra gesäller, som gav oss ut på vandring. Reskassan tillsköts lika och var gemensam. Vi gick från Åstorp till Malmö, där fanns det två platser lediga. Tillsättningen skötte vi själva genom lottning. Några betyg visades inte fram. Med den gemensamma kassan fortsatte de två kvarvarande till Skurup, där lotteriet upprepades. Om det fanns så mycket kvar av den gemensamma kassan för den fjärde när han styrde sina steg mot Ystad, vet jag inte men där fick han plats vid sockerfabriken. Nu bor han i Tomelilla och monterar drittlar liksom jag.

Och så sätter mäster igång igen med bandhake och drivbult och dritteln snurrar på sin bock och blir allt mera komplett. Och för varje varv skymtar stavstämpeln fram ”Swedish Butter”.

Min farfar Hans Bramer ses som nr två från vänster. Ålder 19 år. Från vänster: 1. Jöns Mårtensson Skurup, 2. Hans Bramer Borrby, 3. Lars Olsson Klagstorp, 4. Mäster Otto Ljunggren Rydsgård, 5. Lindqvist St. Markie, 6. Carl Forsberg Ystad. Fotot taget 1898 i Rydsgård av fotograf Johan Johansson.

Intervju med min far Hilding Bramer (1912-2006), Folklivsarkivet i Lund 1967.
Hilding Bramer har varit tunnbindare i andra generationen. Hans fader, Hans Bramer, var född 1879 i Rydsgård och började ca 13 år gammal som lärling hos tunnbindare Ljunggren på samma ort. År 1913 kom Hans Bramer till Borrby, dessförinnan hade han dock haft eget tunnbinderi i Löderup. Det fanns ytterligare en tunnbindare i Borrby, men denne tillverkade endast baljor. Redan under skoltiden hjälpte Hilding Bramer till i sin faders verkstad. Han fick då ”resa drittlar”, vilket ansågs vara det första en nybörjare skulle kunna klara av. När han så slutade skolan, ungefär 1926, fick han helt gå i lära hos fadern. Arbetsstyrkan omfattade då 4 man, varav ytterligare en son till Hans Bramer. En av verkstadens mest tillverkade produkter var smördritteln, vilken gjordes på följande sätt. På ett cirkelformat järnband sattes en ”klämma” av trä (kam-liknande), vilken skulle tjänstgöra som stopp. Mot klämman placerades första staven och undan för undan fylldes ringen ut med ”stäver”. Man sade att man ”reste dritteln” eller ”staplade stäver”.
Stäverna köptes under faderns, Hans Bramer, första tid från s.k. ”stavhuggare” vilka under vintern högg bok i skogarna på Kronovalls och Christinehofs gods och sedan förvandlade bok-kubbarna till stäver. I slutet av 1890-talet började Klostersågen tillverka stäver. Tunnbindaren jämnade och putsade till stäverna med ”bandknivar”, vilka var av två typer. Den ena typen hade ett handtag i varje ända av knivbladet, som dels kunde vara böjt, s.k. ”krumkniv”, och dels vara rakt, s.k. ”rättkniv”. Med dessa putsades stäverna invändigt. Den andra typen var försedd med endast ett handtag, kallades ”studsare” och användes till att jämna inre delen av stavens överkant.

När dritteln var rest hölls den ihop av järnband. Dessa drevs ner över stäverna genom att man satte en järnskodd ”drivring” av bok mot järnbandet och hamrade på denna. När man kom till bottenändan vändes denna upp och surrades ihop med en s.k. ”surr”, så att stäverna verkligen kom att sluta tätt intill varandra. Järnbanden köptes galvaniserade eller som svart järn, under Hilding Bramers tid, från järnhandel. På sitt arbetsbord i tre avsatser hade Hans Bramer satt fast en järnräls överst, på vilken arbetet med järnband utfördes. Bandet klipptes av med bandsax till önskad längd eller också högg man av det med mejsel med rälsen som underlag. Bandändarna lades över en järnbit med hål i och med en ”dor” (dorn) slogs motsvarande hål i ändarna, som sedan nitades samman. De staplade stäverna ”simmades” (hyvlades) upptill jämna med en s.k. ”simhyvel”.

På dritteln var järnbandens funktion endast att  hålla samman under arbetet med kärlet. De byttes i ett senare skede ut mot pileband. Också dessa drevs ner men här hamrade man på en ”drivbult”, av samma form som en drivring men utan järnskoning. Möjligen kunde den vara försedd med en järnring upptill som skydd mot alltför stor nötning av hammarslag. Det överst pilebandet, det s.k. ”laggabandet” skulle ligga precis i höjd med stävernas övre kant, varför det inte kunde drivas ner utan drogs på plats med en ”bandhake”. Pilebanden var förr helt och hållet en hemmaprodukt. Fadern, Hans Bramer, skar själv pilekäppar, bl.a. i markerna kring Svaneholm och Snogeholm. Den pilesort man tog av, stod på sankmark och växte rakt upp med sina grenar, eventuellt har den gått under namnet ”buskapil”. Pilekäpparna lades i blöt för att barken skulle släppa och för att de skulle bli mjuka. De klövs sedan mittitu på längden till band. Till detta hade man en speciell hammare, en s.k. ”dexel”, med stort böjt huvud och knivskarp egg. Det gick till så att man högg ett hack i ytterändan av käppen och sedan med något knyckiga handrörelser bröt hammareggen genom käppen, så att den splittrades mittitu.
I Ljunggrens tunnbinderi i Rydsgård fanns under Hans Bramers lärotid en man som hade detta som sin enda arbetsuppgift.

Hilding Bramer har alltid importerat pilekäppar från bl.a. Holland, Polen och Tyskland, där man har specialodlingar för denna avsättning. Pilebanden filades invändigt med bandkniv och böjdes mellan pinnar som slagits ner i en bräda. Till slut kunde banden sättas ihop till en ring. Med kniv skars ett hack i ena ändan, bandet lades runt den resta dritteln, tunnbindaren måttade och satte sin tumnagel, där hacket på andra änden skulle vara. De båda hacken fogades i varandra, ”ändarna spändes ihop”, och vreds runt varandra. Under detta sista moment höll tunnbindaren ringen mellan knäna. Pileband var längst i användning på drittlar, medan det på andra kärl tidigare konkurrerades ut av järnband.

Dritteln skulle upptill, nertill och invändigt förses med en skåra, i vilken sedan lock respektive botten passades in. Skåran kallades ”krösning” och utfördes med en s.k. ”krösasåg” eller ”laggasåg” (samma redskap). De stäver som Klostersågen tillverkade var först okrösade, så att tunnbindaren själv fick krösa dem. Längre fram i tiden levererades de dock med krösning. För att göra lock och botten till dritteln tog man den inre diametern i krösningen med en passare, en s.k. ”cirkel”. Måttet skulle alltid utgöras av 5 lika stora ”stick”. (= 1 stick varierade från kärl till kärl). Sticken slogs sedan ut till en cirkel efter vilken botten och lock sågades upp i bänken. De bestod av raka bräder som hölls ihop av spik med spets i båda ändar. För att kunna kilas in i krösningen spetsades lock och botten i ytterkanten. Botten lades i inifrån och locket slogs in i övre krösningen uppifrån, där stäverna var förtunnade, ”skrådda”. Dritteln levererades med locket islaget för att inte bli dammig invändigt.

En smördrittel skulle rymma 50 kg smör plus lite ”andrum”. Detta krävde att stäverna var riktigt bukiga, något som det ibland slarvades med i fabrikstillverkningen. För att kontrollera att dritteln fick rätt rymd, hade Hans Bramer ett hemmagjort mätverktyg av två gängade träpinnar (som en enkel passare). Pinnarnas fria ändar placerades i den övre respektive undre krösningen och stämde rymden skulle den gängade delen precis stöta i drittelväggen mittemot på halva höjden. Finputsning av stäverna skedde också när dritteln var rest och försedd med beslag. Den lades då på bänken och en hyvel, en s.k. ”spockskiva” stacks in. (Lock och botten var alltså inte isatta). Man hyvlade med cirkelformiga rörelser och höll spockskivan med bägge händer. En liknande finslipning utvändigt gjordes med ”spockhyvel”.

Materialet i drittlar var alltid bok, som saknar garvsyra. Garvsyra hade satt smak på smöret. Under andra världskriget började mejeriförbundet med att själva skaffa fram material, stäver, band och bottnar, för att kunna pressa ner priserna. De olika delarna levererades klara att sättas ihop till tunnbindaren, som på så sätt närmast blev montör. En stav i varje drittel bar respektive mejeris namn i stämpel. Drittlarna var avsedda för mejeriernas export av smör och försvann när man även till utlandet började sälja smöret uppstyckat i bitar. Bramers höll Borrby, Gärsnäs och Löderups mejerier med drittlar tills de slogs samman till ett och flyttades till Lunnarp. De sista åren som Hilding Bramer gjorde drittlar betalade mejeriet ca 2 kr styck i ren arbetskostnad. Ungefär 3 drittlar i timmen kunde han göra.

Om mejerierna var den ena storkunden var bryggerierna den andra. Bramers tillverkade drickaankare i ek till bygdens bryggerier. Liksom ifråga om mejerierna gällde här regeln att om man en gång fått tillverkningsuppdraget så stannade det inom verkstaden. Drickaankarna kom så småningom att ersättas med glasemballage, varför efterfrågan upphörde. Arbetsmomenten vid tillverkning av drickaankare var i princip de samma som vid drittlar. Ek-stäverna var dock kraftigare och speciellt i ett avseende mindre lätta att bearbeta. När bottenändan skulle surras kunde detta inte ske direkt med surren. Stäverna måste först värmas upp så att de blev mer böjbara. Det halvfärdiga drickaankaret pallades upp på tegelstenar över ett järnrör i den öppna skorstenen. När man eldat en stund var träet tillräckligt böjligt, man surrade bottenändan och kylde sedan av för att obehindrat kunna handskas med ankaret. Avkylningen skedde i ett laggat kar med vatten som stod i verkstaden. Karet var inte särskilt stort så man fick doppa en ände i taget. Leveranserna av drickaankare behövde inte tunnbindaren befatta sig med. Bryggerierna hämtade dem själva, först med hästskjuts och senare med lastbil.

Drittlarna till mejerierna skickades en tid per järnväg och då fick tunnbindaren själv forsla dem på dragkärra till stationen, vilket skedde 1 gång/vecka. Senare kombinerade mejerierna mjölkhämtningen i bygden med drittelhämtning, viket gjordes med lastbil. Det var mejerierna som gav de största inkomsterna. Antalet drittlar som skulle tillverkas varierade alltefter mjölkproduktionen under olika årstider.

Förutom dessa båda produkter, drickaankare och drittlar, gjorde man kärl till traktens befolkning. Denna del av produktionen kallade man ”hushållsarbetet”. Kunden kom själv till verkstaden och gjorde sin beställning, oftast gällde det en standardtyp men även speciella önskemål förekom. Under hösten beställde en del saltekar inför julens slakt. Saltekaren var 1 meter långa och kostade på 1930-talet mellan 40 och 50 kronor. Tvättbaljor av furu var en annan produkt. Fadern, Hans Bramer, hade före sonens tid tillverkat smörkärnor och ännu tidigare, under sina läroår, varit med om att göra vattenspannar, vilka dock tidigt ersattes av galvaniserade. För insaltning av sill och ål beställdes kaggar. Sillkaggarna var bukiga, medan ålakaggarna hade formen av en bytta, smalnade av uppåt för att ålen inte skulle flyta upp utan bli liggande nere i laken. Denna senare kagge hade lock och 2 öron. I ek gjordes mäskekar till dem som bryggde hemma och tidigare också stärkelsekar, då en del hushåll gjorde stärkelse av riven potatis.
Drickakaggar tillverkades också åt enskilda. Sista stadiet i arbetet med kaggen var hålet. Detta borrades med en s.k. ”sprundsborr” som gav ett koniskt hål, d.v.s. samma form som tappen hade. Hålet placerades i den s.k. ”sprundsstaven”, som måste vara av perfekt virke för att klara påfrestningen.
Ibland måste man själv forma stäverna till ett kärl. Till detta hade man mallar, efter vilka stäverna hyvlades till. Hyvlingen utfördes på en s.k. ”handbom”, vars ena ände vilade på golvet och den andra på en bock. Hyveljärnet satt ungefär mittpå bommen. På mallarna stod med blyerts antecknat vilken diameter på kärlbotten som respektive mall gav. För ovala kärl fanns ”dubbla” mallar, d.v.s. mallens ena sida gav kärlets långsida, medan den andra mallsidan gav kärlets kortsida. Ifråga om ovala kärl fick botten göras på ett något annorlunda sätt än när det gällde de runda. Bottenbräderna lades ovanpå kärlöppningen vars kontur ritsades av direkt på bräderna, måttet justerades sedan med hänsyn till krösningen.

I Hans och Hilding Bramers utrustning ingick 2 stycken handbommar. Den ena av dessa var något större och bl.a. avsedd för tillverkning/hyvling av de 3-4 meter långa stäverna till vattentunnor. För att dessa stäver inte skulle stöta i golvet och ”stanna upp” när man strök dem mot hyveln, fanns det på bommens undersida en inskärning, bommens nedre ända lyftes upp och lades på en låda, som vilade mot denna inskärning. Stäverna kom så att löpa fritt ett längre stycke. Dessa vattentunnor använde bönderna när de körde ut vatten till sina kreatur. En tunna rymde ca 1000 liter vatten och Bramers kunde få beställning på 10-12 stycken/år. När en vattentunna skulle resas fick 2 man hjälpas åt. Den ene mannen ställde sig på loftet ovanför verkstaden, trappan upp fick tas ner och den andre mannen stod på verkstadsgolvet. Under övriga moment kunde man ha tunnan liggande på golvet. Vid krösning av större kärl använde man en krösasåg med långt skaft, vilken låg tvärs över kärlet och vilade på väggen mittemot det ställe där man krösade. Skaftet låg dock aldrig still utan roterade vartefter sågen fördes runt kärlets innerkant.

All försäljning till hushållen skedde i tunnbinderiet och mot kontant betalning. Undantagsvis kunde ålafiskare lämna ål som betalningsmedel. Av saluområdet begränsades av att det i Tomelilla, Ystad och Simrishamn och (som det först på 1960-talet har visat sig i ) Järrestad, fanns andra tunnbindare.
Under sina första år i yrket var Hans Bramer med om att sälja målade vattenspannar på marknader.  ”Hushållsarbetet” upphörde successivt. Längst varade efterfrågan på silla- och åla-kaggar. Det var alltså för tillverkning av dylika kärl som Hilding Bramer i huvudsak använde de många tunnbindarverktygen under senare tid.

Valet av virke var viktigt och det var 3 träslag som man använde: bok till drittlar, ek till ankare och furu till baljor. Bok och ek kunde man skaffa från närliggande skogar och köpet av bok gick alltså ursprungligen via stavhuggare. Hilding minns hur fadern en gång köpte en 3 meter lång ekestock i Gislövs Stjärna som skulle användas till vattenkaggar. Stocken fick ligga i det närmaste ett år för att saven skulle gå ur den. Furu fick man skaffa från annat håll. I Borrby fanns ett trävarubolag som sålde kärnträ under namn Kalmarträ.

Bramers verkstad låg i faderns hus (Kvarngatan 3) och var ca 25 kvm stor. Förutom denna behövdes stora utrymmen för att lagra dels färdiga drittlar och dels material. Någon gesällkammare behövdes inte, den ende i arbetsstyrkan som inte tillhörde familjen, bodde i eget hus i Borrby.  Arbetstiden var under Hilding Bramers tid från klockan 7 till klockan 17, medan fadern tidigare inte slutat förrän bortemot klockan 20 på kvällen.
Under Hilding Bramers tid som lärling fick mannarna betalt efter vad kärl de tillverkade. 5 drittlar om dagen skulle han göra för kost och logi, sedan betalades varje ytterligare drittel med 25 öre.

Hans Bramer avlade både gesäll- och mästareprov, till det förra fick han tillverka ett drickakärl. Under gesälltiden arbetade han ett slag i Åstorp där man gjorde mejerikaggar, som drittlar fast ovala, för Pellerin. I den verkstaden arbetade mellan 30 och 40 man men produktionen var ojämn från tid till tid, varför arbetsstyrkan ibland fick skäras ned.
Gesäller gav sig ibland ut på vandring. En gång var de 4 stycken, varibland Hans Bramer, som drog iväg med en gemensam reskassa. Vartefter de nådde ett tunnbinderi som behövde en extra man, drog de lott om vem som skulle få stanna, medan de kvarvarande fortsatte med resten av kassan.

Hans Bramer tillverkade sina verktyg själv och valde till dem vit- eller ris-bok, som var ett hårt omtyckt material. Till delar i järn anlitades ortens smed. Även mallarna till stäverna gjordes hemma. Hans Bramer slog upp en cirkel på golvet och skar till en mall. Någon förändring i redskapsbeståndet har inte skett sedan Hilding Bramer började hos fadern. Det enda nya är att vissa redskap började fabrikstillverkas. Så var t.ex. spockhyveln hos Bramers fabriksgjord, medan spockskivan var av Hans Bramers hand.
Bramers hade ingen firmastämpel. Ifråga om drittlarna kunde man bestämma vilken tunnbindare som gjort dem med ledning av mejeriets namnstämpel. Var en drittel märkt med Borrby mejeris namn visste man att det var Bramers som gjort den. Ibland använde dock fadern en stämpel med ”H Bramer” på ekekaren.
Under 1950-talet övertog Hilding Bramer successivt verkstaden och arbetade där alldeles ensam (fadern dog 1956). 1960 upphörde han med tunnbinderiet p.g.a. bristande lönsamhet. Han fick då anställning som ombud för Arbetsförmedlingen, blev bibliotekarie samt fick en del andra uppgifter inom kommunen. Redan innan dess hade han skaffat eget hus, varför han sålde faderns gamla inklusive verkstaden.

En fullständig redskapsuppsättning från tunnbinderiet donerades, i början på 60-talet, till Österlens Museum i Simrishamn.

Tunnbindare Hilding Bramer med den sista dritteln.

 

Hans avslutar: det är mycket med siffror och årtal. Lite lustigt att intervjun med min farfar gjordes 1950. Det är precis 67 år sedan. Intervjun med min far gjordes 1967, det blir 50 år sedan, alltså 17 år mellan intervjuerna och i år skriver vi 2017.

 


Lisbet Helmersson
Borrby Byalag


 

Match gubbar och töser 1959 i Kyhls skog


Foto och text Ulla Karlsson, tidigare distriktssköterska i Borrby. Uppvuxen på gården Backåkra, Borrby 47. Gården låg där Skräddregatan och Köpmangatan bildar hörn. Idag finns här några radhus. Ulla är fortfarande byn trogen.


Här kommer tösalaget. Gubbalaget publicerat 13/5 2017.

Från vänster:
Stående: lagledare Jan- Erik ”Jolle” Mårtensson, Ulla Olsson (g Karlsson), Ingegärd Olsson (g Fäldt), Ann-Charlotte Andersson (g Persson), Solveig Hansson (g m ”Jolle”), Linnea Bengtsson (g Mårtensson) och Ulla- Siv Stålhammar.
Sittande: Elvy Erlandsson, Anita Svensson, Anna – Carin Olsson (g Hesselgren, syster till Ulla), Elisabeth Nilsson (g Kindberg) och Marianne Mattsson (g Henriksson).


Lisbet Helmersson
Borrby Byalag


 

Spex i Borrby skola 1940-tal


Foto och text Lars Averfalk och Ulla Averfalk, John ”Box” Nilssons dotter.


Spex på 1940-talet i Ullas klass.

Från vänster
Bakre raden: Else Persson, Tina Persson, John Jonsson, Jan-Evert Olsson och Arne.
Främre raden: Siv Lundgren, Svea Karlsson, Signe Mattisson, Ulla Persson, Ulla Nilsson, Märta Sköld, Lillemor Eriksson, Berit Nilsson och okänd.


Lisbet Helmersson
Borrby Byalag


 

Klass 1 och 2 i Borrby skola 1950


Kjell Karlsson, Borrby, har bidragit med foto och namn.


Luciatåg 1950.

Från vänster:
Bakre raden: Kjell Hansson, Rolf Olsson, Klas Svensson, Stig-Ove Bramer, Kjell Karlsson och Allan Persson.
Främre raden: Gerty Larsson, Margaretha Hansson, Gerty Svensson, Gudrun Kristiansson, Gertrud Olsson, Margit Jönsson, Berit Nilsson och Ingegerd Olsson.


Lisbet Helmersson
Borrby Byalag


 

Hemma hos Anna i ”Trälånga” tidigt 1900-tal

Anna Svensson bodde med sin dotter Ingrid i huset ”Trälånga”, som fått sitt namn av att längan inrymde tre familjer. ”Trälånga låg i vången något norr om den lilla backen och nära gränsen till nr 1 Borrby”. Borrby 1 är gården, som ligger längst ut på Bygatan och inte så långt från Slättåkra.

”Trälånga” med Anna och Ingrid

Källa: Elna Persson Borrby 5, Slättåkra och Elnas son Karl.


Lisbet Helmersson
Borrby Byalag


 

Hörupsvägen tidigt 1900-tal


Fotot utlånat av Karl Persson.


Strax efter avfarten till Örumsvägen och på höger sida. Det vita huset (nr 8) tillhörde en gång skräddaren Håkan Jönsson och hans fru Anna. Deras son Albert Jönsson var droskägare (g m Else, Sandbyvägen). I många år har huset ägts av Folke ”Snickare” och Edit Nilsson, som arbetat inom hemtjänsten. I huset efter  (nr 10) bor Eva Andersen (f Borglund), som har berättat att 1914 såldes 0,0615 hektar ifrån f skvadronchefsbostället 3 1/4 mantal Borrby 62, till Hans Svensson för 308 kr. Lägenheten benämns Borrby 215. 1935 ärvde Hanna Rosenberg sina föräldrar, Kerstin och Hans Svensson. 1941 köpte Gösta och Alma Härstedt nr 215, för 6 600. Huset har någon tid använts som skola.

 


Lisbet Helmersson
Borrby Byalag


 

Gert Andersson minns Borrby under 1950-talet

 

Borrbys nav är torget (Korsoren)
Härifrån utgår huvudstråken
Bygatan och Köpmangatan österut, 
Hörupsvägen västerut och Sandbyvägen söderut


Så fortsätter Borrbybor att minnas sina ”hemtrakter” i byn. Turen är kommen till 1950-talet och Gert Andersson, som är son till Östen och Ella Andersson, verksamma i Borrby. Farfar Axel Andersson startade tryckeri, sonen Östen tog över och så småningom även sonsonen, nämligen Gert. Som sagts tidigare; här finns inga rätt eller fel; ”sanningen” är Gerts, som han minns den.


Hörupsvägen
Från Korsoren
Höger sida
Kyrkan
Gamla brandstationen
Ajax loppis
Nr 6 Backen
Gården Borrby 33 brukades av Per och Anna Debora Jönsson. Sonen Ragnar med familj blev härefter arrendatorer. Uthusbyggnaderna är rivna, men boningslängan är kvar och renoverad. En av döttrarna, Elna gifte sig med Edvin Persson, på Slättåkra (Borrby 5). En annan dotter var Ingeborg, känd damastväverska (Rundelsgatan 2).
Nr 8
Här bodde skräddare Håkan Jönsson och hans fru Anna. Deras son Albert Jönsson var droskägare (g m Else, Sandbyvägen). I många år har huset ägts av Folke ”Snickare” och Edit Nilsson, som arbetat inom hemtjänsten.
Nr 10
Eva Andersen, som bor i huset, har berättat att 1914 såldes 0,0615 hektar ifrån f skvadronchefsbostället 3 1/4 mantal Borrby 62, till Hans Svensson för 308 kr. Lägenheten benämns Borrby 215. 1935 ärvde Hanna Rosenberg sina föräldrar, Kerstin och Hans Svensson. 1941 köpte Gösta och Alma Härstedt nr 215, för 6 600.
Huset har någon tid använts som skola.
Nr 12
Smeden Folke Stålhammar och hans bror Thorsten, som hjälpte Hilding Bramer i biblioteket.
Nr 14
Sven och Elsa Svensson. Sven var ”telefonare” och bror till möbelsnickare Knut Svensson.

Vänster sida
Nr 1
Gamla Apoteket. Numera hyreshus.
Nr 3
Johan och Anna Ingemanssons radioaffär. Vid julskyltningen i Borrby visade Johan tecknad film på en duk som spändes upp framför huvudingången. En samlingspunkt för många av byns barn.
N 5
Borrbys kommunhus, byggt 1923. Har också fungerat som posthus och som lärarbostäder, åt bl a Algot och Arla Nohrlander, Octavia ”Tottie” Malmberg och Leonard Andersson. På posten tjänstgjorde bl a Margot Olsson (dotter till Lars Olsson Fridhem, Borrby 19), fru Haagen (g m Albrekt Haagen, Järnvägsgatan 6) och fru Bjärbo (g m kantor Bjärbo, Örumsvägen 3).
Nr 7
Gunnar Westbergs smedja. Han sålde också cyklar. Frun Inga-Greta övertog Pressbyråkiosken, som flyttade in i gamla stationshuset när järnvägen lades ner i början av 1970-talet. Smedjan såldes senare till konstnärinnan Maria Lancing, som bevarade smedjan intakt.
Nr 21

Nr 25
Ester Smittberg.
Nr 27
Målare Algot Skog med frun Svea och dottern Gertrud. Idag bostad åt Egon Blixt (son till Rudolf och Ida, Färgaregatan 9).
Nr 29
Inge och Gurli Lundström. Inge handlade med ardennerhästar och hade ett stall på gården.  På ovanvåningen bodde småskolefröken Irma Hartwall. Lundströms son Bo hade färgaffär på Köpmangatan 3.
Nr 31
”I gamla tider” bodde här paret Ellesson. Ellesson handlade med kreatur och hade slakteri på gården. Sonen Bengt drev Järn & Maskin (Köpmangatan 13).
Nr 33
Elektriker Albert och fru Margareta Hansson. På gaveln fanns en ingång till en liten lägenhet. Den hyrdes av Johan och Elsa Åkesson, som senare flyttade till Färgaregatan 5. Nr 33 blev sedermera bostad åt Alva Andersson med barnen Bengt, Ann-Margret, Lena, Kalle och Bo.
Nr 35
Ursprungligen två hus, som sammanbyggts. I nr 35 bodde Anna och Wilhelm Mårtensson med sonen Helge (bilförsäljare hos Winqvist i Simrishamn). Wilhelm var sopåkare och tömde tillika latrintunnor. Anna hade sitt ursprung i Galicien, idag beläget dels i södra Polen och dels i Ukraina.
Nr 37
Viktor och Maria Svensson.
Nr 39

Nr 41
Ib Holmgren, gift med Anna-Lisa Jönsson, dotter till Jönssons på Backen (Borrby 33). Anna-Lisa arbetade på Borrby Sparbank. På husets ovanvåning hade Ib ett tryckeri där han tryckte och svetsade plastpåsar till Monicoplast i Skillinge. Ib var lite av en uppfinnare, minns Gert.
Nr 43
Brevbärare Sture Andersson och hans bror Karl.
Nr 45
Karl-Herman Holmqvist var jordbruksarbetare. Frun Anna var sömmerska. (Källa: Arkiv Digital ”Sveriges befolkning 1950”).
Nr 47
Anna Kristina Nilsson och dottern Arla Ingrid Elisabeth. Här bodde också Karl Svensson och änkan Maria Mårtensson. (Källa: Arkiv Digital ”Sveriges befolkning 1950”).
Nr 49
Herrskapet Nilsson, Anton Sterner och Anna Cecilia. (Källa: Arkiv Digital ”Sveriges befolkning 1950”). Deras dotter Aina var gift med Per Svensson och bor i huset på Örumsvägen 3.
Nr 51
Olga Nilsson (född Hägglund), kalaskokerska. Dottern Britt-Marie blev lantbrevbärare.

Vi vänder in i byn till grästriangeln Hörupsvägen och Färgaregatan, plats för gamla klockarhuset. 1951 breddades vägen och då skulle klockarhuset flyttas. Flytten påbörjades, huset sprack och fick rivas. Nya klockarhuset byggdes enligt modell efter det gamla, mittemot scoutstugan på Örumsvägen 3.

Färgaregatan
Från Hörupsvägen
Vänster sida
Nr 1
Eva Persson har berättat att i huset bredvid Westbergs smedja bodde brevbärare Jöns Ingemansson, som dog på sin post 1922. Hans döttrar var strykerskor. Gert Andersson minns att de strök och manglade tvätt, mot betalning. Man kunde också mangla själv, även det mot betalning.
Nr 3
Lars Averfalk berättar att på 1960-talet flyttade ”Lilla-Margit” och hennes föräldrar Viktor och Maria Jönsson in i huset. 

Gräsplanen efter ovannämnda hus var en gång vanning för byns kreatur. Vid vanningen låg ett trähus, bostad för Ingeborg, som var sömmerska. Gert kommer ihåg att man kunde se in genom kvisthålen. Ungarna roade sig med att sticka in pinnar i hålen. Pinnarna kunde dras ut från insidan. Ett annat minne Gert har är, att en av ”Kal Svens” döttrar och Ulla Blixt (dotter till Rudolf och Ida, Färgaregatan 9) brukade sitta på gräsplanen och spela dragspel. Egon Blixt (son till nämnda Rudolf och Ida) kommer ihåg att det var stampat jordgolv i Ingeborgs kök. Huset med fågelholkarna är Ingeborgs.

”Vanningen”. Fotograf Mårten Larsson

 Borrby bäck flöt en gång fritt, innan den 1957 stängdes in i cementrör, samma år som Ingeborgs hus blev rivet. Gert beskriver dess lopp: vid gamla brandstationen (Ajax’ loppis) flöt den under Hörupsvägen, gjorde en högersväng och passerade bakom smedjans bostadshus (Hörupsvägen 7), porlade förbi smedjan och tog sig vidare till vanningen. Smög sig därefter längs häcken vid Lunden, in bakom Färgaregatan 5, passerade gamla Otto Verken (Färgaregatan 7) bort mot ”gubben Grens” hus (Vagnmakaregatan), under järnvägsspåret, förbi parkeringen till Timmergatan 10-14 och ut i svängen där Timmergatan byter namn till Majorsgatan, vidare till Borrby tuvor och så mot Löderup. Just i svängen, svämmar den ofta över p g a att dimensionen på rören i jordbruksmarken är mindre än i de rör som går genom byn. 

Nr 5
Johan och Elsa Åkesson med barnen Jan, Anita och Kjell-Arne.
Nr 7 A och 7 B
Åke Andersson (son till August och Edit Andersson, Änkegatan 18) här berättat att här fanns en fabrik för bl a torkade grönsaker och cikoria (”kaffesurr”= surrogat för kaffe under andra världskriget).Därefter kom ”gamla” Otto-Verken. Här fanns också några bostadshus där bl a Gotthard och Dagny Svensson bodde. Dagny hade sin damfrisering i huset. De byggde i början av 1950-talet hus på N Nygatan 7. Idag finns här två enfamiljshus byggda av Bertil Dahlmans byggnadsfirma.
Nr 7 C
Lars Averfalk berättar att här bodde Anna Anton Anders.
Nr 9
Ida och Rudolf Blixt. Barnen Ing-Mari, Ove, Ulla och Egon. Under många år tömde Rudolf soptunnor och latrinkärl i byn. Tunnorna var av plåt. Ett mycket tungt och ansträngande arbete. Till en början körde han med häst och vagn. Hästen stod i stallet hos Inge Lundström (Hörupsvägen 29). Så småningom körde han en ”Grålle”, en grå Fergusontraktor. Rudolf anlitades flitigt till att tjära byns papptak.
Nr 11
Malte och Svea Mårtensson. Malte var anställd på Vägkassan i Hammenhög. 

På tomten, i korsningen Färgaregatan och Vagnmakaregatan, låg ett hus som beboddes av ”Gubben Gren” och hans tax. Huset är rivet och idag har inga hus adress Vagnmakaregatan. 

Nr 13
I gamla tider låg här ett hus med en mölla på taket, Håkan vagnmakares. Bostad senare åt Kurt ”Per Sassers”, innan han flyttade till Blästorp. Byggmästare Martin och Karolina Håkansson byggde här ett nytt hus i cementsten (tegelstenar fast i cement), som göts i trädgården under tiden huset byggdes.
Nr 15
I vänstra delen bodde Ella Åkesson (dotter till Anderbergs, Allmänningsgatan 13) med sönerna Krister och Lasse, i ålder med Gert.
Nr 19
Gustav Larsson med sönerna Kalle, Sture, Åke och Gert. Här köpte Gert Andersson sina första kaniner.
Nr 21
Rudolf Blixts bror Harald och Nanny med familj.
Nr 23
Sven och Maria Sassersson, en av delägarna till en svart Volvo, som barnen fick åka i då den kördes in i garaget för kvällen. Idag Ingar Tuvessons hus. 

Höger sida
Med benägen hjälp av Egon Blixt (son till Rudolf och Ida, Färgarergatan) och Lars Averfalk (son till Ingvar och Ullla, som då bodde på Dammgatan 6).
Nr 2
”Kal” (Karl) Svensson. Arbetade som dikare. Gert Andersson minns att ”Kal” vid ett arbete på Borrby telefonstation (Bygatan 24) skulle spränga bort en sten. Fönsterrutorna åkte ut, men stenen låg kvar. Karl var gift med Olga och de hade barnen Inga, Clary, Nelly, Greta, Eva Irene, Gerti Marianne, Stig Justus.
Nr 4
Oskar Larsson.
Nr 6
I ena halvan bodde John ”Box” och Edith Nilsson (före flytten till banvaktsstugan på Sandbyvägen) och i den andra bodde Gustav Larsson (före sin flytt till Färgaregatan 19). Karl Ipsen g m Inga, en av Kal Svens töser, flyttade senare in på nr 6.
Nr 8
Hanna Månsson med dottern Inez. 1940-tal beboddes huset av skolvaktmästare Henry och hans fru Elsa Hansson. Idag bor Claes och Eila Wickman här.
Nr 10 a
Fritiof och Lisa Nilsson med sönerna Kaj, Göran och Ingvar. På 1960-1970-talet övertogs huset av ene sonen, målaren Kaj och hans fru Anna- Greta. Idag ägs huset av Kjell och Gunilla Södervall.
Nr 10 b

Nr 10 c
Skräddare Oskar Creutz. Huset såldes därefter till paret Kronvall, vars döttrar i sin tur sålt det vidare.

Mitt emot 10 C låg ett hus där en man vid namn Sture Rasmusson bodde. 

Nr 12
Agnes Harvigsson. Regina Hjärne hårfrisörska (med salong på Köpmangatan 9). 

Mellan nr 12 och nr 14 låg ett hus med gaveln utåt Färgaregatan och där bodde Fredrik och Sigrid Svärd, som var strykerska. 

Nr 14
Artur och Gerda Svensson. Föräldrar till tidigare nämnda Sven och Knut Svensson.
Nr 16
Sjukkassans första lokaler, hemma i föreståndaren Oskar och frun Sigrid Svenssons hus.  Sjukkassan flyttade till ”gamla” skolan vid Korsoren och senare till doktorsvillan. Idag bor Kurt Jensen och Marianne Andersson i nr 16.
Nr 18
Folke och Gurli Grönberg och dottern Ann-Kristin. Folke var skräddare i Ystad.
Nr 20
På tomten ligger två hus, ett gult och ett litet vitt. I det gula huset bodde Nils och Ella Borg. Det vita tillhörde Gulda och Nils Ingemansson. När Ella och Nils lämnat det gula (för Änkegatan 19), flyttade Nils’ bror Eve med familj in. Eve körde ”drickabil” och hans fru Siv var damfrisörska. Så småningom flyttade Gulda och hennes Nils in i det gula, där Gulda fortfarande bor.
Nr 22
Hilding och Anna Hansson, vars dotter kallades ”lilla Anita” till skillnad från ”stora Anita”, som bodde på andra våningen med sina föräldrar Clary och Johan Persson. Clary och Johan byggde senare på Dalgatan.
Nr 26
Sixten och Elsa Malmborg. Sixten arbetade på Otto-Verken. Barnen Leif, Sonja, Vera och Åke.
Nr 28
Henry Albrektsson, Henry jobbade som bilreparatör hos John Jeppsons motorverkstad.

Allmänningsgatan
Tomterna var stora, ca 1 500 kvadratmeter. En del hus hade en bostad nere och en uppe, som hyrdes ut. Husägarna odlade både för eget bruk och för att sälja. Tanken var att i området skulle det byggas fler hus med väg emellan, men av det blev inget.

Från Färgaregatan
Höger sida
Nr 2
Irene och Arthur Edmund. Arthur jobbade på Otto-Verken och Irene arbetade i restaurangbranschen.
Nr 4
Rudolf Blixts mor. Idag Rudolfs äldsta dotters sommarhus.
Nr 6
Symaskinsagenten Henry Jönsson, med fru och son.
Nr 8
Här bodde Andersson och senare Annie och Knut Lund. Knut arbetade på Otto-Verken.
Nr 10
Gerts föräldrar Ella och Östen Andersson köpte huset 1949, av Gustav Svärd. Gert var då 3 år och lillebror Jonny hade ännu inte kommit till världen. Familjen odlade bl a kål, bönor och jordgubbar. Överskottet såldes till Manfred Ekberg, som hade en grönsaks- och blomsteraffär (Sandbyvägen 8.) Tomten var 1 900 kvadratmeter stor. Gert minns att Bernt Olssons maskinstation hade en liten traktor, som plöjde trädgårdslandet. Gert hade kaniner, som han köpte av Gustav Larsson (Färgaregatan 19). I familjen fanns en hund, Roy. Roy hade en löplina som sträckte sig fram till utedasset. Gert minns att när han gick på toa på natten satte sig Roy utanför och ”höll vakt”. Lägenhet (2 r o k) på ovanvåningen hyrdes till en början av herr och fru Ekman. Fru Ekman var rädd för Roy. Ekman arbetade på Otto Johnsons bilverkstad (Köpmangatan 30). Sedermera flyttade Ivan och Linnea Rönn in i lägenheten, innan de byggde huset på Änkegatan 24, i mitten på 1950-talet. Ivan och Linnea hade barnen Lena och Rolf.
Nr 12
Måns Nilsson (far till Nils Månsson, Sandbyvägen 12), fru Johanna och sonen Gottfrid Månsson.
Nr 14
Målaren Axel Olsson och hans familj. Huset köptes av Sture och Ulla Larsson. Sture körde ”drickabil” för Borrby bryggeri. Ulla var smeddotter från Ö Hoby.
Nr 16
Ivan och Betty Nilsson. Ivan var ringare i kyrkan och kyrkvaktmästare.
Nr 18
Vilhelm och Anna Borg. Vilhelm var murare. Brevbäraren Sture Andersson köpte huset.

Vänster sida
Nr 5
Astrid Ingemansson (syster till Vilhelm Borg). Svärsonen Folke Grönberg ägde tillsammans med några andra en svart Volvo, som parkerades i Astrids garage. Dagens höjdpunkt för ungarna i kvarteret var när de fick åka med då bilen parkerades på kvällen.
Nr 7
Gunnar och Greta Olsson. Gunnar arbetade hos Larsson & Färdig (Måns Nils torg 4). På ovanvåningen hyrde möbelsnickaren/tapetseraren Inge Svensson och hans fru Rut.
Nr 9
Karl Oskar och Elin Pettersson. Karl Oskar var magasinsarbetare. Huset köptes senare av Ivan och Inez Lövall.
Nr 11
Här bodde en dansk familj och senare en man som hette Malte Mårtensson.
Nr 13
Magnus Eugen och fru Elma Anderberg, (föräldrar till Ella Åkesson på Färgaregatan 1). Anderberg arbetade på Borrby Trävarubolag (Timmergatan).

Bryggaregatan
Från Hörupsvägen
Höger sida
Nr 2
Gottfrid Dahlman med familj, innan flytten till Kärrgatan 6.
Nr 4
Plåtslagare Sture Björk och frun Hildegard. Sonen Sune Björk (g m Ally Svensson, kommen från Sandby 17) var också plåtslagare. 

Vänster sida
En avstickare, som tidigare ledde förbi biografen och ut på Sandbyvägen.
Nr 3 A
Kai Westergren berättar att hans föräldrar Nils och Maja Westergren bodde här tills Nils tog över bryggeriet. Familjen flyttade då till nr 5. Kais farmor Edith och hennes man Johan Mårtensson, som innehaft bryggeriet, bytte bostad med Kais familj. Huset hade två lägenheter. I den andra bodde farmor Ediths bror Enok Fogelberg med frun Ida, som också arbetade i bryggeriet.
Nr 3 B Karin och Otto Persson med dottern Ingegärd. Han arbetade som cementarbetare hos sin bror Oskar (Målaregatan 2).
Nr 5 Borrby Bryggeri
Bryggeriet kom till i slutet av 1800-talet. I Svensk Industrikalender 1947 över Vatten- och läskedrycksfabriker i Kristianstads län kan man läsa att det ”totalt i Skåne finns 35 speciella mineral – och läskevattenfabriker, ävensom maltdrycksbryggerier med mer avsevärd vattentillverkning”, däribland Borrby Bryggeri & Vattenfabrik, ägare J Mårtensson. Några bryggare, enligt kyrkoböckerna, var Nils Alm, Evald Wilhelm Månsson, Nils Andersson, Karl Andersson, Johan Mårtensson och Nils Westergren. Bryggeriet lades ner på 1970-talet.
Nr 7
Byggnaden, som tillhör hotellet var ett ölsjapp. Idag Bakfickan.

Dammgatan
Från Bryggaregatan
Höger sida
Nr 3 Lunden
Undantagshus för Nils Ohlsson och hans fru (Lundsgård, Borrby 23). Innehafts av Per ”Slaktare” Persson och ägs nu av familjen Schlyter.

Vänster sida
Nr 6
Dagny Svensson med barn. En dam som sålde tyger har också bott här. ”Man kunde beställa och hon tog hem”. 1958 flyttade Ingvar, Ulla, Lars och Margaret Averfalk in.
Nr 4
Familjen Fridh. Fridh var ”telefonare”. I en byggnad inåt tomten bodde Ingeborg och Kjell Ericsson.

Timmergatan
På vänster sida från Sandbyvägen låg Trävarubolaget. Husen på platsen för Trävarubolaget ägs idag av Lars Meier. Järnvägsspåret gick precis utanför, så att Trävarubolaget kunde lossa och lasta.

En bit därifrån ligger Kävlingemöllan. Lokalerna byggdes en gång till Otto-Verken, som hade verksamhet här till mitten av 1980-talet. Otto-Verken tillverkade formar till cementrör och hade omkring 100 anställda.

Höger sida
Nr 10, 12 och 14
Hyreshus

Örumsvägen
Nr 3
Kantor Karl Bjärbo och frun Signe, som arbetade på posten.


Lisbet Helmersson
Borrby Byalag


 

 

 

Scroll to Top