Borrbys historia

Här samlar vi in historia och historier om Borrby. Bidra gärna med din historia, maila den till oss så lägger vi ut den här.

Berättelsen om Carl Espersson 1890-1974


Carl Espersson var kusin till Edvin Persson Slättåkra, Borrby 5. Berättelsen grundar sig i första hand på Edvins son Karl Perssons minnen. En del är hämtat från kyrkoböcker och en del från Karls häfte ”Stadsvandring i Simrishamn på jakt efter familjen Espersson, 29 juni 2013”.


Morssidan – Månsson i Borrby
Per Månsson och Kjersti Mårtensdotter Borrby 45, har döttrarna Elsa, Hanna, Anna, Eljena, Elna och Ingeborg Persdotter.
Kjersti dör 1899. Hanna flyttar, liksom far, till Borrby 10, Anna (g Gummesson) flyttar till Sandby 21, Eljena (g Eriksson) till Sandby 20 och Elna (g Persson) till Slättåkra, Borrby 5.

Farssidan – Espersson i Simrishamn
Runt 1800 delades gården nr 7 i Simrishamn (där Systembolaget och Netto finns idag) mellan rådman J E Rytting och skeppare/handlare Jacob Espersson (*1771), som var gift med Catharina Johanna (*1786). Jacob omkom troligen i en fartygsolycka 1825. Catharina fick ensam fostra sju barn, däribland Carl Magnus Espersson(*1812) som inrättade sig som färgfabrikör på nr 7. Även han gifte sig med en Catharina, nämligen Catharina Elisabeth Grönvall (*1822) från Ystad och de fick elva barn. 1861 byggde Carl Magnus om fädernegården till två våningar mot Rådmansgatan. Här öppnade Skånes Enskilda Bank ett kommissionskontor 1862, med Espersson som kontorschef.

Carl Magnus Espersson

Deras son Axel (*1860) blev den som förde familjegården in i kvarnbranschen. Catharina Elisabeth blev änka 1868 och började med kvarnrörelse i Friaborgsområdet, norr om Simrishamn. Sonen Carl Andreas och åkaren Hemming Bengtsson drev en fransk ångkvarn som, 1877, köptes av Axel. När modern dog 1889 tog Axel över släktens kvarnrörelse.

Carl Andreas (*1856) var garvare och läderhandlare. 1880 köpte han fastigheten Stora Rådmansgatan 17 (mittemot Björkegrenska gården), rev dåvarande byggnad och byggde nytt, där han drev läderhandel. Idag är huset rivet. Han gifte sig med Ingeborg Persdotter (*1861).

Carl Andreas Espersson

Så sammanlänkas släkterna och ger upphov till, den i Borrby kände, Carl Espersson (*1890). Carl har två systrar Hilda Ingeborg Elisabeth (*1885) och Ester Augusta Theresia (*1888).

Carl Espersson

Några veckor före Carls födelse, dör far i ett slaganfall, bara 34 år gammal. Åren går och 1894 slår ödet till igen när Carls mor avlider (33 år) i tyfus. Då är Carl tre år. I samma hus bor faster Johanna Andrina Espersson (*1842) och hon blir fostermor åt barnen. 1906 flyttar Carls ena syster till Stockholm. Faster Johanna Andrina dör 1907. Carl har nu hunnit bli sju år. Andra systern flyttar till en annan faster i Simrishamn och Carl flyttar till sin moster Eljena Eriksson, Sandby 20.  En omvälvande tillvaro för ett barn på sju år. Man undrar hur det präglat hans fortsatta liv.

Theodor Tufvesson, Carl och Nils Olof Nilsson

Carl tar studenten i Lund. Han fortsätter till vidare studier, men tar ingen examen och bosätter sig åter i Borrby.
I Lund blir Carl bekant med Fritiof Nilsson ”Piraten, som senare besöker honom i Borrby.

Theodor Tufvesson, Carl Espersson och Valfrid Jönsson bildar Borrby diskussionsklubb kring 1914-1915. Varje lördagskväll kl 20.00 träffas klubben på Borrby hotell. Klubben såg till att det bildades en frivillig brandkår 1915/1916 och att en brandbil inköptes 1920.

I Borrby bor Carl kvar på nr 20 tills gården säljs. Karl P minns att hans namne under 1950-talet bor hos Karl P:s farmor Elna och farfar Anders på Hobyvägen.

Carls syster köper honom ett hus på ”14:an”. Han flyttar så småningom in i huset i hörnet av Kyrkostigen-Boställsgatan, som byggts till pensionärshem.


Carl har en poetisk ådra och tackar gärna för sig med en dikt.


Lisbet Helmersson
Borrby Byalag

Match gubbar och töser 1959

Foto och text från Lars Averfalk


 

Nu finns just här inga töser med, men gubbarna går att beskåda.

Från vänster
Stående: Inge Svensson (tapetserare Köpmangatan), Kalle ”Glader” Andersson (bror till brevbäraren Sture i ”gamla byn”), Malthe Lundgren (herrfrisör Köpmangatan), Seth Svensson (fiskhandlare Prångaregatan), Edvin Larsson (far till Gunnar ”Barberare”) och Algot Skoog (målare Hörupsvägen).

Sittande: Sune Stålhammar, John ”Box” Nilsson (järnvägsarbetare mm, boende i banvaktsstugan vid gamla mejeriet), Tage ”Snickare” Olsson (byggmästare Föreningsgatan), Tage ”Toffelspigare” Olsson (sadelmakare, hörnet Målaregatan-Bygatan), Knut ”Buckla” Hansson och Manfred Ekberg (grönsaks- och frukthandlare Sandbyvägen)

Pojkarna är Lars Averfalk (Johns barnbarn) och Tom Olsson (Tages son)


Lisbet Helmersson
Borrby Byalag

 

Sandby väderkvarn 1858-1933

Fotot och berättelsen kommer från Ivar Persson (1919-2011), lantbrukare på Sandby 11.
Längst till höger på bilden står Ivars far bonden på Sandby 11 och tillika mjölnaren Nils Persson.


Ivar berättar:
Sasser Mårtensson, för övrigt broder till Per Mårtensson på nr 4 Sandby, lät 1858 uppföra en väderkvarn,
75 meter från denna gård på vänster sida av vägen mot Sandby by.

Den 31 december 1861 fastställdes följande avhandling å Landskontoret i Kristianstad.
”Till åboen Sassar Mårtensson och hans hustru Hanna Esbjörnsdotter upplåta och försälja vi härmedelst med full äganderätt, den å vårt ägande skatterusthållshemman nr 21 3/8 mantal Sandby, uppförda skattelagda vädermjölkvarn jämte den plats varå kvarnen är byggd med sex alnars väg däromkring, innehållande tillsammans nära tre kappland jord, för en begärd köpesumma två tusen åtta hundra riksdaler riskmynt. Såsom jordskyld för kvarnplatsen ålägges årligen den 1 november till stamhemmanet en och en fjärdedels kanna rent och avrensat korn.” Säljare var Gunne Svensson och han fru Sissa.

Sasser Mårtenssons beslut att bygga en kvarn i Sandby var en bra investering. Han skröt  om att hade han stannat kvar i Sandby och fortsatt att driva kvarnen skulle han kommit åkandes i en heltäckt droska, den tidens lyxåk. Han ville prova på andra rörelser och flyttade till Borrby där han hade spritutskänkning. Begav sig därefter till Öland, där han senare dog utfattig.
Sasser Mårtensson sålde kvarnrörelsen 1865 till Anders Håkansson.

Anders Håkansson trivdes inte med yrket. Han i sin tur sålde kvarnen 1876 till sin bror Nils, för 16 000 kronor. Nils hade kvarnrörelsen i 32 år. Det sades om honom att han var nobel, försynt, tyst och bestämd. Han var ogift och hade som husföreståndare ett syskonbarn, Ingar Henriksson. 1905 var han trött på mjölnarlivet. Han hade glömt att vrida möllan vid vindkantring, så möllan gick baklänges. Det kunde uppstått stora materiella skador, men han lyckades få möllevingarna i rätt riktning.

Den nye ägaren var min far Nils Persson. Priset var 18 000 kronor.  Min far kom från Vallby där han arrenderat en väderkvarn i fem år. Han var född i Kverrestad och hade lärt mjölnaryrket i Övraby, Flagabro.

Väderkvarnen i Sandby hade en hög och smidig siluett.
Mor sa alltid att det var den vackraste kvarnen i dessa trakter. De som arbetade på kvarnen hade andra åsikter. De tyckte att den var trång och besvärlig.

Hur var då den människa som valt mjölnaryrket? Det var ett hårt arbete i gamla tider. Man måste vara våghalsig. Det gällde att inte få svindel. Man skulle kunna gå i höjden och skulle inte vara rädd för spring i trappor. Sedan kunde det vara vedermödor med på- och avsegling, sköta vingar och balkar, spänna skruvar, tjära etc. Det var roligast att träffa mjölnaren när det blåste lagom. Vid hård blåst var han orolig.

Min far berättade många episoder om mjölnarlivet. En av dem var kuslig. Möllesvennen Edmund öppnade luckan och lade sig att sola på hättan. Så hade min far också gjort, men denna gång höll det på att sluta med en katastrof. Edmund somnade till ett slag och vaknade då han kände att han gled. I sista sekunden kunde han hejda fallet.

En annan episod handlade om en kund,  som i säden förvarade dynamit, för att den inte skulle bli fuktig. Dynamiten följde med  säden till kvarnen. Far märkte inget förrän säden kom i krossen. Det blev en explosion med stora materiella skador som följd. Som tur var kom ingen människa till skada.

Under första världskriget hjälpte far många av sina kunder så att de åtminstone hade bröd i hushållet. En kund vågade han inte hjälpa. Kunden var med i livsmedelskommissionen. En dag kom kunden själv till kvarnen med tårar i ögonen och beklagade sig att alla andra hade tillräckligt med bröd i hushållet. Med löfte om att kunden själv skulle lämna säden och hämta mjölet så skulle far hjälpa honom också.

I gamla tider sov möllesvennen i kvarnen. Far berättade att det var hårt och besvärligt, fuktigt och kallt, särskilt vintertid. Det hände att möllesvennnen vaknade med istappar i mustaschen och med möss i håret.

Gamla mjölnare fick ofta besvär med andningsorganen och åderbråck i benen. Jag minns den gamle mjölnaren Mårten Jönsson. Han gick från Mälarhusen för att hämta mjölk. Han var böjd och hade svårt att andas. Detsamma kan man säga om min far. Han sov oroligt och hörde alltid när vinden öka eller när en skjuts körde på vägen.
De egenskaperna satt i honom hela livet.

1920 tröttnade min far på mjölnaryrket och arrenderade ut kvarnen först till Axel Nilsson i Lövestad och sedan till Herman Jönsson Hammenhög. 1922 såldes kvarnen till Nils Mårtensson Hammenhög, som drev den till 1933 då kvarnen brann ner.
Slutet på väderkvarnen minns jag som om det hade varit igår. Den 18 september 1933 vid halv tiotiden ringde moster och sa att det brann. Far hade lagt sig, men kom upp med hast med orden: ”Min sjant jag visste de skulle gå så.” Jag fick befallning att hämta sprutan och fylla på vatten.

Jag tyckte det var tragiskt och funderade på hur det skulle bli. Kunde inte riktigt förlåta far att han sålt kvarnen men det fanns ju chans att köpa den igen. Jag såg två män stå och titta på möllan, men de kunde inte göra något. Brandkåren kom. Nytt hopp, men byabrunnen hade inte vatten mer än att det räckte till att fukta. Blendas gård och kvarnen fick brinna. Jag kunde inte låta bli att yppa mina tankar för far: ”Då blev inte kvarnen min.” Far svarade att: ”Då var det bra att kvarnen brann för mjölnare skulle du inte bli utan håll dig till den bit jord här är.” Far och mor var så glada att det hela var över och att deras gård hade blivit skonad. De bjöd kaffe och två ”gökar” på Borrby brandkår, 40 personer.


Lisbet Helmersson
Borrby Byalag

Elna och Edvin Perssons bröllop 1934

Foto och text från Karl Persson


1934 gifter sig Elna Jönsson och Edvin Persson bördig från Borrby 5, Slättåkra. Bröllopet står i brudens föräldrahem Borrby 33, mera känt som Backen, hos Per och Anna Debora Jönsson.

Från vänster:
Bakre raden: Ernfrid Andersson (Hagestad 3), Karl Persson (Slättåkra), Ragnar Jönsson (Backen), Ernst Andersson (Hagestad 3), Nils Rosenkvist (Simrishamn), Per Månsson (Trelleborg, bror till Anna Debora Jönsson), Håkan Jönsson (skräddare Borrby), Gunnar Eriksson (Sandby 20), Anna-Lisa Jönsson (Backen), Inga Månsson (Sandby boställe) och Anna Dorotea Hansson (dotter till kyrkovaktmästare Hans Svensson).

Andra raden: Per Tufvesson (Sandby 2), Nils och Anna Olsson (Borrby 23), fru Norén (g m kantor Norén Borrby), Selma Rosenkvist (Simrishamn), Sigrid Andersson (Hagestad 3), Anna Jönsson (g m skräddare Jönsson Borrby), Astrid Eriksson (Sandby 20), Karin Månsson (Sandby boställe), Hilma Månsson (g m Per Månsson Trelleborg),  Hilda Mårten Nils (Ekebo), fru Zetterström (g m W Zetterström Vallby), några okända, Axel och Alma Svensson (Råshög) och Malte Månsson (Sandby boställe).

Tredje raden: Eljena Nils Eriks (Sandby 20), Hanna Ehrnberg, Elna Anders Måns (Sandby 23), brudparet, Anna Debora och Per Jönsson (Backen), prosten Nils Johansson, (okänd) och Måns Tufvesson (Timåkra).

Främre raden: Lennart Månsson (Sandby boställe), Karin Månsson (Trelleborg), Ingeborg Per Jöns (Backen), Bertil Månsson (Sandby boställe), Axel Jönsson (Backen), Gert och Karl Johan Månsson (Sandby boställe).


Lisbet Helmersson

Marianne Andersson berättar om apoteket Storken

Marianne är bördig från Tullstorp 1. Hon är dotter till Gösta (1910-1981) och Jenny Andersson (1912-1999). Marianne är nummer sju i en syskonskara på nio, Göte (1933-2007), Johan (1935-2007), Ulla (*1937), Greta (*1940), Karin (*1941), Sven (*1945), Marianne (*1947), Jan-Eve (*1949) och Ann-Kristin (*1952).

Sin yrkesbana började hon 1965 i Borrby på apoteket Storken, som låg i huset med adress Hörupsvägen 1. I juli 1980 bytte apoteket lokal till den nuvarande Köpmangatan 2.
1998 flyttade Marianne till apoteket Lejonet i Simrishamn, varifrån hon pensionerades 2010.
Är medlem i PRO och ägnar sin fritid bl a åt line dance, Qigong och yoga. Hon är sedan länge sambo med Kurt Jensen och de bor på Färgaregatan 16.

Marianne berättar:
Jag började på apoteket 1965. Då hette apotekaren Åke Nilsson (*1914). Apotekaren och hans fru May (*1914) hade sin tjänstebostad på ovanvåningen. Även frun var anställd här. Vi gjorde många inläggningar. Apotekaren blandade och därefter vägdes de upp på flaskor. Hostmedicinen ”Storkens bröstdroppar” var en specialitet för Borrby.
En annan specialitet var en juversalva, som veterinär Nilsson använde till sina ”patienter”. Då fick vi låna apotekarens köksassistent. Alla ingredienserna blandades i den och lades sedan på burkar.


Burkarna innehåller olika sorters pulver, som användes till varierande mediciner. Flaskorna innehåller flytande ingredienser till t ex hostmedicin.

Annat vi gjorde var infusioner och dekokter, som kokades ihop till mediciner för invärtes bruk. Stolpiller tillverkades i en apparat för ändamålet (!)

Vi tillverkade olika sorters piller. Till det användes en pillerbräda. Pillerdegen rullades ut till en viss längd motsvarande 50 stycken. De rullades med en pillertrilla så de blev runda och fina. Eter, ammoniak och formalin kom i stora plåtkärl. Det luktade starkt och vi fick öppna dem utomhus på trappan. Hälldes upp på flaskor som rymde 1 000 ml.
All medicin för invärtes bruk hade vita etiketter och all medicin för utvärtes bruk hade röda etiketter. Innehållet skrevs på etiketterna med en vanlig skrivmaskin, innan vi fick en elektrisk.
Magnecyl räknades upp i askar om 50 eller 100 st/ask. Vissa ögondroppar tillverkades i ett sterilrum.


Ingång till sterilrummet.

Dagligen skickades leveranser med tåg till Löderup, Glemmingebro, Hammenhög och Gyllebo. Plåtlådor med lås kom med beställningar och recept och hämtades på järnvägsstationen på förmiddagen. På eftermiddagen skulle allt vara expedierat och skickas tillbaka.
Samma procedur, fast med mer lätthanterliga plastlådor, med buss till Valleberga, Ingelstorp, Skillinge och Vallby.


Jag väger upp vismutpulver och använder en sk fingervåg (vågen hänger på fingret). Pulvret skulle väga 1 gram och hällas i små vaxkapslar, som fru Nilsson sedan vek. Vismut användes mot diarré.

Några händelser jag alltid kommer att minnas:
14/2 1979
Det var snöoväder. Farmaceuten som skulle arbeta kom inte pga ovädret. På plats var bara vi två apotekstekniker som bodde i byn. Två bönder som behövde medicin till sina djur fick skida in till apoteket och hämta den. Då bjöd vi på kaffe och knäckemackor före avfärden, vilket blev mycket uppskattat.
15/2 1979
Dagen efter fortsatte ovädret och vi var fortfarande ensamma. En kund behövde penicillin. Vi ringde apotekaren i Simrishamn, som godkände att vi sålde det. Kunden och alla var nöjda.
16/2 1979
Tredje dagen hade man börjat ploga i byn, men det var fortfarande mycket snö utanför. Då ringde apotekaren från Ystad och frågade hur vi hade det. Det var ju ett stort ansvar och han tyckte synd om oss. Han sa: ”Nu kommer jag. Jag ordnar en helikopter”. Helikoptern landade vid Otto-Verken i lilla Borrby. Han hade wienerbröd med och bjöd oss på. Han tyckte att vi hade skött oss mycket bra och att apoteket skulle betala en minnessak åt oss. Vi fick en gås i Bing & Gröndahl. Senare samma dag på eftermiddag kom farmaceuten och en tekniker, som hade gått hit. Apotekaren från Ystad kunde åka hem på kvällen.

Apotekare i Borrby:
Ernst Edvard Berling (*1876) åren 1928-1934 (Hämtat ur ”Databasen Carlotta för museiesamlingar”), Gustaf Lindblom (*1898) under 1941 (Hämtat ur ”Vem är vem” 1948) och Åke Nilsson (*1914) från 1957 fram till sin pensionering (Hämtat ur ”Vem är vem” 1965).

Lisbet Helmersson
Borrby byalag

 

 

Borrby klass 8 år 1956

Fotot är en gåva från Inga-Lena Jansson, d v s Lena ”August Anders”.
Lilian Persson (f Hansson) och Lars Averfalk kände till namnen.


Eleverna är födda 1941 och gick sitt 8:e läsår i Ö Hoby skola.

Från vänster
Stående:
Lärare Ernst Olsson, Olle Andersson, Dag Ekström, Ingrid Grankvist, Anna-Karin Andersson, Kerstin Tilly, Anna Persson, Siv Stålhammar, Lisen Jönsson, Gudrun Persson, Inge Nilsson och Bernt Andersson.
Sittande:
Inga-Karin Persson, Inger Blixt, Monica Hansson, Ingrid Thysell, Gertrud Andersson, Lilian Hansson, Britt-Marie Nilsson och Maj-Gun Karlsson.
På huk: Sven-Ivan Håkansson, Bengt- Erik Persson, Sven-Åke Fogelberg, Nils-Åke Hansson, Sven Håkansson och Bengt Jönsson.


Lisbet Helmersson
Borrby Byalag

Insamling till valborgsbål?

Lars Larsson, med på bilden, var under många år polis i Borrby och Simrishamn och borrbybo av födsel och ohejdad vana Han berättar att pojkarna är i 10-11-års åldern (födda 1940). Vad riset skulle vara till kommer han inte ihåg. Kanske till valborgsbålet?
Fotot utlånat av Lars Averfalk också borrbybo sedan länge.


Från vänster: Okänd, Sven-Olle Svensson, Jan-Inge Svensson, Olle Håkansson, Göte Engström, Kjell Bengtsson (med chaufförskepsen), Lars Larsson, okänd, Bernt Andersson, okänd och Bengt ”Pigge” Gunnarsson.
Grabbarna, utom Pigge och Bernt är klasskamrater och hade Tottie Malmberg som lärare.


Lisbet Helmersson

Männen som styrde i Borrby

Foto och berättelse Karl Persson Borrby


De här Borrbybaddarna styrde Borrby socken under tidigt 1900-tal.

Från vänster
Sittande: Mårten Månsson (Raftasten), Sven Olsson (Borrby 21), Ola Nilsson (Borrby 24) och Anders Månsson (Sandby 23).
Stående:
Försvaltarens familj (Hagagården Borrby 7), Edvard Persson (Blästorp 10), Anders Gummesson (Sandby 21), Esbjörn Månsson (Blästorp 9) och Måns Nilsson (skänkte en del av sin mark till torget).


Lisbet Helmersson
Borrby Byalag

 

 

Syskonkvartetten Borglund i 110:an

Eva Andersen, sedan länge återvänd och bosatt på Hörupsvägen 10, har berättat och lånat ut fotot. Eva är född Borglund och dotter till Sixten.


Skräddare Hjalmar Borglund var gift med Ruth och bosatt på 110:an. Ruths far Ola Eriksson hade varit i Amerika och tjänat pengar och med dem byggt 110:an, nuvarande Köpmangatan 18.
I syskonkvartetten är Sixten äldst (*1914), sedan kommer Sven (*1919), Greta  (*1917) och yngst är Birgit (*1923).


Lisbet Helmersson
Borrby Byalag

 

 

 

Scroll to Top