Det hände sig på det oskuldsfulla 1950-talet att något av Österlens frireligiösa samfund hade ordnat väckelsemöte i ett ”läsare-tält” på Frankatoften, betupplaget vid stationen i Borrby. (Där samlades betorna på hög vid "bedetippen", inför tågresan till Köpingebro. På samma plats spelade f ö Borrby IF sina första fotbollsmatcher 1926.)

Åhörarna var en mix av husbehovsreligiösa, nyfikna, hycklare och vanliga ”Borrby-boa”, med inslag även av uppriktigt troende medborgare. Sådana evenemang betraktades dock i rätt stor omfattning som gratis skådespel, och publiken förhöll sin spänt förväntansfull, men inbundet och blygt avvaktande, som seden är på Österlen.

Nåväl, predikanterna och musikanterna lyckades så småningom dyrka upp de inbundna och föga ”häll-örade” gästerna, och en stämning av lätt extas infann sig. Vid stunden för ”syndernas bekännelse” uppstod dock inte den öppenhjärtighet som ingick i regin, och det var först efter trägen anmodan från predikanten som en man bland åhörarna reste sig och trädde fram på podiet.

Denne man var traktens mest ökände rumlare, som vid tillfället hade byggt upp sig med ett försvarligt antal pilsner från hotellets bakficka. Ett tvivlens mummel bredde ut sig under tältduken, men inga förväntningar kom på skam! Öppet och ärligt bekändes hur arvet efter Mor och Far hade spelats och supits bort, all sorts frosserier han ägnat sig åt, och hur det svaga köttet hade överträffat andens styrka i största allmänhet.

När den ångerfulle syndaren kom till mer intima bekännelser i form av sexuella eskapader, tyckte dock några tanter på första bänk att det började gå för långt, så de drog till schaletterna, tog tag i sina handväskor och började resa sig.

Då hördes från podiet: ”Sidden kvingor” (ungefär: ”Bli sittande, mina damer”).
”-Jag tänker inte nämna några namn!”

Historien berättad i många led, nedtecknad av Olle Mårtensson, Borrby.